Min livsstil

MIN LIVSSTIL


Mitt liv är helt utan stress eller måsten, jag kommer och går som jag själv väljer och de som kan anpassa sig efter det blir mina nära vänner.

Jag ser aldrig bakåt eller framåt, för det som passerat kan inte göras ogjort och framtiden vet vi inget om, så det är onödigt att lägga energi på. Jag lever enbart i nuet. Vid ytterst få tillfällen har jag planerat min framtid och de få gånger detta skett har planeringen enbart varit för den närmaste månaden. Allt det jag gjort har skett spontant, både för fritid och arbete.


Jag har aldrig haft fasta tider när saker ska ske, till exempel sover jag när jag blir trött, vaknar när jag är utvilad, äter när jag är hungrig osv, och det kan ske vilka tider som helst under dygnet. Och jag har aldrig haft ett fast arbete, utan bara varit timanställd eftersom det gav mig friheten att arbeta när jag själv ville, och jag har bara arbetat med det jag tycker är kul och som ger så mycket pengar som möjligt för så kort tid som möjligt för att kunna vara ledig mer. Detta var såklart enklare när jag var ung på 70-80 talet då gymnasieskola inte var ett krav för alla arbeten.


Jag har testat att ha ett eget företag då och då i tron att det skulle ge mig mer frihet, men insett att det inte är något för mig eftersom då är jag aldrig ledig och fri. När jag arbetade brukade jag räkna ut i slutet av månaden hur mycket pengar jag behövde för nästkommande månad, så jobbade jag snabbt ihop de pengarna och var sen ledig. Lite beroende på vad jag ville göra nästkommande månad så arbetade jag oftast mellan 1-3 veckor, men jag var alltid ledig minst en vecka i månaden, oftast mer. Min lediga tid använde jag för att resa och flytta. Efter att jag flyttat från föräldrahemmet då jag blev 18 år och mina föräldrar köpte en liten lägenhet på 21 kvm med en månads avgift på 150 kr, den lägenheten hade jag i några år, men den blev mer och mer en bas att utgå ifrån, som ett magasin för mina saker så jag inte behövde släpa med mig allt när jag reste.


Jag arbetade ofta som chaufför vilket är ett ensamjobb och medan jag satt och körde så for tankarna iväg och jag kom mer och mer fram till att jag inte kände mig fri av att ha en fast punkt och en massa ägodelar som jag aldrig använde och jag insåg att allt man äger har en tendens att börja äga sin ägares frihet och när jag kom hem nästa gång gjorde jag mig av med allt jag ägde och sa upp min bostad till mina föräldrars oro. Därefter började mitt flyttande. Då började jag hyra möblerade lägenheter för en kortare tid och det gav mig betydligt mer frihet att veta att jag inte hade någon uppsägningstid och jag ägde bara det jag kunde få plats med i bilens bagagerum. Att jag inte ville ha saker i kupén berodde på att jag ville ha möjlighet att sova i bilen om jag inte fick tag på en lägenhet direkt mellan flyttningarna. Och det gav mig den frihet jag sökte. 


Jag har aldrig förstått varför de flesta människor strävar efter att äga en massa saker de aldrig använder och varför det är så viktigt att ha större lägenheter eller hus än de behöver, de kan ju ändå bara vara i ett rum åt gången. Man låser upp sitt liv med saker och lån och det ger ingen frihet alls. Man blir tvingad att arbeta för att behålla sina saker vilket gör att man inte lever i nuet utan i framtiden. Du äger inte dina saker, de äger dig. Du måste alltid sörja för dem först innan du kan göra något, och reser du iväg har du alltid en oro i kroppen att det ska hända dina saker något, tex om du är på resa och får veta att ditt hus brinner, då måste du avsluta din resa för att åka hem och ta hand om det och rädda de saker du kan rädda. Om du inte äger något har du ingen oro och du behöver inte avbryta det du gör för att ta hand om döda saker som inte betyder annat än att visa människor du egentligen inte gillar ser att du har råd att ha en massa skräp, som ofta är betalda med lån.


Fram till nu har jag aldrig hyrt en lägenhet längre än absolut högst i 2 år, ofta kortare tid, och oftast bodde jag inte på den adressen utan bara använde det som en plats för myndigheter att tro att jag hade en fast punkt. Jag blev uttråkad av att vara på samma plats en längre tid. Ett tag köpte jag en gammal husvagn som jag bodde i när jag flyttade runt mellan olika arbeten, men det blev också alltför bofast för mig och att äga en husvagn gav mig mer plats än jag behövde och när det inträffar samlar man automatiskt på sig mer prylar, så efter ungefär ett år sålde jag den.


När jag kände till en plats, hittade allt, folk började hälsa på mig i omgivningen och jag fick vänner så var det dags att flytta för att få börja om på noll igen. Det gav mig mer glädje eftersom det inte är det invanda vardagslivet som är det roliga utan att upptäcka och lära känna en ny plats och nya människor som är det roliga. När jag flyttade vidare gjorde jag det alltid incognito, alltså inget avsked eller förklaring, jag kunde bara få för mig att nu är det dags att flytta och då gick det väldigt snabbt, från beslut till handling var det högst ett par timmar. Och jag har aldrig gillat avsked med vänner som försöker få mig att stanna. Dessutom försvinner inte bra vänner bara för att man flyttar. Jag kallade det för att Poffa! Alltså att bara gå upp i rök, att bara en dag vara borta från allt och alla. Mina vänner lärde sig det och väntade snällt på information om min nya vistelse ort, de som inte accepterade var ändå inga bra vänner så de brydde jag mig inte om.  


Nu när jag blivit äldre och har hittat en bra plats att bo på, känner jag att det är dags att stanna upp kringflackandet, i den stad jag nu bor blir jag kvar, i alla fall lite länger tid än normalt, men absolut inte för evigt. Och huset jag hyr är trevligt, så jag känner inte längre att det kliar under fötterna för att komma vidare. Skulle det någon gång komma över mig så kan jag göra en resa men komma tillbaka till samma plats igen.


Jag har hittat mitt liv i Thailand, jag bodde tidigare ett tag i Kambodja och Vietnam men flyttade sen till Thailand, där jag fortsatte mitt vanliga kringflackande liv i några år, dels för att få se så mycket som möjligt av landet, men också för att hitta en plats jag ska kunna stanna på en längre tid, kanske livet ut. Och det känner jag att jag har gjort nu. Nu är jag pensionär och lever ensam i Thailand, jag har många vänner men ingen relation och jag vet inte om jag vill ha det heller. Jag har fortfarande frihetslängtan i kroppen även om jag bor på samma plats hela tiden och i ett förhållande måste jag ta hänsyn till någon annan och jag är inte säker på att jag vill det. Att gå och komma som jag vill betyder mycket för min frihetslängtan. Jag bor alltså inte i Thailand för att hitta en partner, utan för att jag gillar landet, människorna, kulturen, maten, religionen och framför allt klimatet. På grund av min tidigare livsstil så är min pension väldigt låg, jag har helt enkelt inte råd att leva i Sverige utan bidrag, och det vill jag inte ha, med bidrag kommer statlig insyn i mitt liv, kontroller och frågor om mitt liv som jag helst vill behålla för mig själv. Statens insyn i mitt liv vill jag undvika in i det längsta. Inte för att jag är kriminell för det är jag minst av allt, men jag värnar hårt om min integritet och alla behöver faktiskt inte veta allt om alla andra. 


Min lilla svenska pension blir motsvarande en medelinkomst för en Thailändare, och kan de med familj klara sig på det, så ska jag som är ensam också kunna leva gott på det. Och jag är inte intresserad av lyx eller onödigt ägande, allt jag äger har en viktig funktion. Jag lever billigt och trivs bra med ett enkelt liv.